Lina Sandström Holst

Fick vara med på en namngivningscermoni idag, ha mina favvo-örhängen från balen, vara med söta människor, äta tårta, och leka med den sötaste lilla pojken någonsin, - den 3-åriga storebrorn till bebisen som namngavs.

Man inser inte hur mycket man lär sig med tiden, och livet. Har lärt mig så mycket under det här året, så mycket av alla jag fått vara med och alla runt omkring mig. Jag är så tacksam för det, och för alla erfarenheter. Allt som hänt. Alla i min omgivnig.

Jag tror att jag har lärt mig lite att ta vara på saker, och att saker tar slut. Det är nånting jag alltid haft svårt för eftersom jag lätt fäster mig vid saker och människor, men efter ett år i USA blev jag bättre på att hantera det. Det är tråkigt att inte få gå till skolan imorgon och träffa alla, eller bara se dem och sitta på lektion i samma klassrum. Skratta åt allt som händer och alla som driver med varandra. 

Det känns som att hela livet har haft sina mål, men slutmålet har ändå varit studenten. Det där trygga som trots all jämt fanns där "jag har i alla fall gymnasiet och studenten kvar". Nu har vi inte det längre, och det känns på nåt sätt som att det är nu det börjar. Vad som börjar vet jag inte. Eller om det är slutet på början eller början på slutet (?) som jag nu kom på att en viss klok vän nämde för mig i fredags. Men imorgon börjar i alla fall nåt nytt. Möten, introduktion och "utbildning" för jobbet i sommar. 

Den senaste veckan kommer vara svår att nånsin glömma. 

 

Efter en lång, händelserik, rolig, och sorglig vecka, med långa dagar, sena nätter, tidiga morgnar, konstiga tider, nya upplevelser, traditioner, roliga spratt, och människor, - spenderad så mycket mindre hemma än någon annan "vanlig" vecka, är jag "äntligen" hemma, och förkyld. Jag inser att studentveckan verkligen är once-in-a-life-time, och så mycket som jag är glad över att jag fått spendera den med min klass är svårt att vara. 
Även om jag bara gått med alla TENVSP:are i ett år, hade nog inga andra kunnat få mig att känna mig mer som en del av klassen än just dem. Så mycket roliga minnen, bara efter ett år, gemenskapen och humorn.. jag kommer sakna er!