Ungefär såhär har jag känt mellan varven.
Speciellt senaste veckan.
Även innan jag sett den övre bilden, diskuterade jag det där. Jag klagar liksom inte. Sjukt tacksam över att jag får leva. Om man säger så. Men liksom, vad fan har man gjort för att förtjäna allt tvång och alla måsten och allt bli-vuxen-ansvar-tjafs? Det är ju inte mitt fel att jag föddes.
(Nä men på riktigt, skulle jag vara jätteseriös skulle jag säga åt mig själv att va tyst och sluta gnälla). Men ändå, en kul tanke.
Kommentarer
Trackback