"I met a lot of people... I even encountered myself."
Vi är äntligen (?) hemma igen. Resan gick superbra, tills planet från Dusseldorf blev försenat och vi missade vårat flyg från Sthlm till Luleå. Eftersom jag och Jocke råkade få våra väskor tidigare stressade vi iväg i förväg medan Oskar väntade på den sista väskan.
Vi hade hunnit med flighten på sekunderna, precis som i en film ungefär. Arlandagubben i sas-blå kostym, som dök upp där vi just anlänt till incheckningen och dom andra tre blåklädda anställda, klickade upp nånting på en skärm och räknade praktiskt taget ner sekunderna med sin stockholmsdialekt ("Det hänger på sekunderna, jag kan checka in er två nu men väntar ni är det för sent, det hänger på sekunderna alltså") medan vi tvekade något för länge för att inte lämna our last man behind.
Så vi fastnade med alternativen att antingen vänta till nästa flyg på morgonen idag, eller ta nattåget. Det blev nattåget.
Någonstans påväg från Dusseldorf till Stockholm insåg jag att vi var påväg hem, och jag mindes hur det var förra gången vi kom hem. Jag hade totalt glömt bort mina loneliness issues, som förvärras efter jag varit runt mycket folk 24/7 under en längre tid. Jag överdriver såklart, jag överlever ju. Men det är otroligt vad jag trivs runt människor. När jag gillar dom såklart.
Vi hade hunnit med flighten på sekunderna, precis som i en film ungefär. Arlandagubben i sas-blå kostym, som dök upp där vi just anlänt till incheckningen och dom andra tre blåklädda anställda, klickade upp nånting på en skärm och räknade praktiskt taget ner sekunderna med sin stockholmsdialekt ("Det hänger på sekunderna, jag kan checka in er två nu men väntar ni är det för sent, det hänger på sekunderna alltså") medan vi tvekade något för länge för att inte lämna our last man behind.
Så vi fastnade med alternativen att antingen vänta till nästa flyg på morgonen idag, eller ta nattåget. Det blev nattåget.
Någonstans påväg från Dusseldorf till Stockholm insåg jag att vi var påväg hem, och jag mindes hur det var förra gången vi kom hem. Jag hade totalt glömt bort mina loneliness issues, som förvärras efter jag varit runt mycket folk 24/7 under en längre tid. Jag överdriver såklart, jag överlever ju. Men det är otroligt vad jag trivs runt människor. När jag gillar dom såklart.
Jag saknar det redan, vi hade det superkul. Det är inte som att resan varje sekund gav mig känslan av att vara lyckligast på jorden, men jag älskar det ändå. För det det är. Det var, och är, en oersättlig erfarenhet precis som även så mycket annat är.
“To my mind, the greatest reward and luxury of travel is to be able to experience everyday things as if for the first time, to be in a position in which almost nothing is so familiar it is taken for granted.” – Bill Bryson
Kommentarer
Trackback