Lina Sandström Holst

Hall

Vardagsrum

Kök

Sjukligt fin altan och bakgård.

Vid pianot, proppmätta efter våra lyxiga frukostar.

Stephanies sovrum som vi fick ha.

Skönaste sängkläderna någonsin.

Hennes mammas sovrum.

Utsikt från sovrumsbalkongen.


Stephanie gjorde i ordning frukost varje morgon. Jag och Jobi gav oss på pianot, efter våra frukostar, med våra små försök att spela efter att Stephanie varit där (och hon är duktig). Det var sällan en minut vi var utan planer eller nånting att göra, då vi bara var där några dagar. Vi åkte bil överallt, och åt ute eller fick middag hemma varje dag. 

I bukarest åt vi middag hemma två gånger, hos Andreea två gånger (jag och Jobi), i bergen två gånger. Jag, Jobi och Jocke tappade alla några kilon, och i övrigt är något form av magproblem svårt att undvika när man nyss kommit dit och inte är van maten. De äter (åt) i allmänhet långt i från lika mycket som vi i Sverige. De motionerar inte heller. Jag och Jocke tog en löprunda en dag, och man förstår dem nästan. Staden, allt folk, hundar.. men framför allt luften.. Under tiden vi var där såg vi nog runt 5 personer joggandes förbi oss, och blev lika chockade varje gång. Träning verkar inte heller vara speciellt populärt.

Som i många städer åkte vi mestadels spårvagn, buss eller tunnelbana för att ta oss runt. Taxi i landet är för oss extremt billigt, och väldigt smidigt. De kör bil som idioter, men jag måste dock berömma dem för deras reaktionsförmåga, uppmärksamhet och snabbhet.

Tiggare finns lite över allt. Romer hatas av Rumänerna. Vissa Romer är rika och utnyttjar samhället, vissa tigger men slänger mat och tar emot pengar för att köpa annat (som alkohol etc), medan andra är genuint fattiga. Vilket som så hatas dem, på riktigt.

Skolor i Rumänien är mycket hårdare än här (Sverige är ju dock rätt mesigt i allmänhet då det gäller grundskoleutbildning), och mycket fokus verkar läggas på det.

I allmänhet är standarden i landet självklart mycket lägre än Sverige. Och jag älskar att få ha upplevt det. USA är, på många sätt, fattigare än Sverige, men det är dolt. I länder som Rumänien syns det och märks, kanske inte till nåns förvåning. Men kontrasterna mellan Bukarest och Targu Mures visar ändå på hur det kan variera stort mellan olika ställen i landet. Och olika ställen inom städerna. Vilket var sjukt intressant att se.

De är extremt dåliga på engelska. Antingen blir de tysta efter vårat "hello", eller så fortsätter de att prata rumänska (man bara what?). Man kunde se skräcken i deras ansikten när de insåg att de plötsligt inte pratade med en som kunde deras språk. De visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. Ändå lär de sig engelska i skolan precis som vi, så man undrar ju hur det går ihop? Och att vi hade turen att de vi umgicks med var över snittet då det gällde engelskakunskaper. Man kan ju inte påstå att Rumänien är ett turistland.
Vissa gånger möttes vi dock av glada ansikten trots språkbarriären, och en gång på ett mcdonalds tog tjejen emot beställningen på rätt så flytande (om än mumlig) engelska. Det gick även bra en gång vid biljettluckan på bion som jag berättat om innan, då tjejen glatt frågade vart vi kom ifrån. "Oh, I should have known, you're both blonde".

Nu ska jag avsluta det här inlägget innan det här börjar likna en skoluppsats allt för mycket (Can't say I don't miss writing uppsatser).