Lina Sandström Holst

Nu har jag jobbat i ungefär två veckor. Det flyter på bra! Jag är glad att jag har ett jobb. Det finns dock stunder, speciellt morgnar, då jag verkligen önskar jag fick gå till skolan istället. Eller i alla fall tillbaka dit efter sommarlovet. 
Att kunna vakna efter 8, ta på sig något roligt, vara fem minuter sen, sätta sig med alla och chilla, plocka fram datorn, fördriva tid på alla hål, göra var man vill, prioritera som man vill, bara bry sig om sig själv och inte ta ansvar för någon eller något annat. Alla roliga lektioner och impulsiva idéer, konversationer, känslor och tankar. 

Jag visste att jag skulle känna såhär och sakna det. Jag saknar alltid sånt som varit. Även om jag är så, troligtvis mer än många andra, tyckte jag att jag om någon borde ha vant mig. Eller lärt mig hantera det. Men det går nog inte.

Jag insåg i alla fall att det var värt det.

 

Mina tankar tidigare idag ledde mig till att inse att det jag egentligen tänkte var även ett citat. Ett väldigt klyschigt sådant - Don't cry because it's over, smile because it happened. 
Jag insåg hur glad jag är att det senaste året faktiskt infann sig, hellre än att det aldrig gjort det. Bättre ett positivt minne och en lite gråare nutid, än ett tomt och meningslöst minne, och en tråkig nutid.