Lina Sandström Holst

I förrgårmorse, då vi skulle åka med tåget någon timme senare, vaknade jag med magsjuka. Till att börja med var ju det, i sig, rätt jobbigt att börja springa runt och göra sig i ordning och packa klart, men att sen inse att jag inte hunnit komma ihåg hur viktigt det är för killarna att inte bli smittade gjorde inte att nånting kändes bättre. Så efter att ha suttit ensam i bilen vid tågstationen, efter några tårar och känslan av hur hopplöst kan vara när man är sjuk, så satt vi på tåget. I olika vagnar. 

 

Jobi räddade mig trots allt med alla sina braiga sms och telefonsamtal under resan, vilket gjorde allt lite bättre. Vi bytte tåg i Umeå och Jocke var snäll och köpte en cola åt mig när dom gick på ICA som dom slängde över till mig. Vi var framme på Arlanda nångång vid 21:00. Jag sov på en (förhållandevis) mjuk bänk, med min sjukt uppskattade kudde. På morgonen insåg jag att det var för lite att dricka en cola och lite vatten på ungefär 36 timmar så var tvungen att ta djupa andetag för att undvika att svimma, och ställa mig i kö för att köpa vatten.

 

Hade önskat jag kunnat krama alla när vi kom fram, men jag har fått hålla mig lite i en avståndskarantän. Så efter en väldigt ensam natt hos Maria, medan dom andra var hos Andreea, åkte vi i alla fall till bergen imorse! Kändes direkt bättre att få vara med alla på tåget och nu när vi är framme. Även att lyssna på Midas oändliga pratande var toppen på tåget då jag hade lite att ta igen.

 

Denisa följde unfortunately inte hit, men en annan kompis till Maria gjorde det, och eftersom vi inte kunde hans namn döpte vi om honom. Två gånger, innan vi bestämde oss för Chippe. För det låter nästan som hans namn, tycker vi.

 

Så om än jag fortfarande sover ensam, så insåg jag att jag ska inte klaga på mitt egna rum med mysbelysning, badkar och TV. Okej alla har TV, men you get the picture. Jag trivs.