"you must know life to see decay"
Fick en sån påtaglig känsla av att minnas hur det var för ungefär ett år sen. Då jag just kommit hem från USA och skulle börja om skolan med en ny klass.
Spotify råkade shuffla fram den här låten.
Det är sjukt hur musik kan framkalla exakt de samma gamla känslorna man hade under den tiden man lyssnade på just den låten. Long story short, jag hörde den här av en anledning som jag egentligen inte alls var inblandad i. Men den skapade ändå minnen hos mig.
Jag älskade känslan av att börja skolan här igen, med min nya klass. Det kändes så bra. Till och med bättre än då jag just kommit till usa. För den här gången var jag van, - van att nånting var nytt. Och samtidigt var det precis som förr. Fast egnetligen inte. Ingenting var som förr. Ingenting är som förr. Men jag älskade det, och gör fortfarande. Nu saknar jag bara allt det som tillhörde det här senaste året.
Alla människor. Alla söta människor. Alla. Alla de små stunder jag minns. Alla stora händelser.
Jag har såklart inte förlorat allt, jag har kvar mina "nya" vänner och är tacksammare än någonsin, men det kan såklart omöjligt vara som det varit. Livet går vidare, alldeles för snabbt enligt mig, men det måste nog vara så.
Det låter säkert överdrivet, eller konstigt för andra. Kanske inte för alla. Men kanske är det svårt att förstå hur det kan ha betytt så mycket för mig. Det gjorde det i alla fall. Och jag saknar det otroligt mycket, men jag är gladast för att allt faktiskt var som det var.
Jag är glad, kanske mest tacksam.. med en klump i halsen, kittlande näsa, och tåriga ögon.
Don't ever forget.
Jag älskade känslan av att börja skolan här igen, med min nya klass. Det kändes så bra. Till och med bättre än då jag just kommit till usa. För den här gången var jag van, - van att nånting var nytt. Och samtidigt var det precis som förr. Fast egnetligen inte. Ingenting var som förr. Ingenting är som förr. Men jag älskade det, och gör fortfarande. Nu saknar jag bara allt det som tillhörde det här senaste året.
Alla människor. Alla söta människor. Alla. Alla de små stunder jag minns. Alla stora händelser.
Jag har såklart inte förlorat allt, jag har kvar mina "nya" vänner och är tacksammare än någonsin, men det kan såklart omöjligt vara som det varit. Livet går vidare, alldeles för snabbt enligt mig, men det måste nog vara så.
Det låter säkert överdrivet, eller konstigt för andra. Kanske inte för alla. Men kanske är det svårt att förstå hur det kan ha betytt så mycket för mig. Det gjorde det i alla fall. Och jag saknar det otroligt mycket, men jag är gladast för att allt faktiskt var som det var.
Jag är glad, kanske mest tacksam.. med en klump i halsen, kittlande näsa, och tåriga ögon.
Don't ever forget.
Kommentarer
Trackback