Lina Sandström Holst

Fick just en sån där underbart bra känsla då allt känns så otroligt bra. Då hela livet bara känns så bra. Mycket är långt ifrån perfekt. Jag har mina deppdagar, någon gång ibland. Men det är just det, att ingenting är perfekt, som gör det. 

Kanske är det en obeskrivlig känsla, och tanke. Men om det är nånting jag faktiskt måste ge mig själv beröm för, så är det att jag helt utan att försöka kan vara så löjligt positiv. Egentligen tycker jag inte ens att jag är det, - mer realistisk. "Life is so much easier if you just chill out". Men till skillnad från många andra, självklart inte alla, har jag upptäckt att jag är relativt positiv. 
Varför överdriva saker? Varför se minsta motgång som nånting negativt?

De är delar av livet. Det låter klyschigt, men inte då man själv inser det, och ger det ord, även om man sedan på en gång inser att någon annan redan gett det de där orden. 
Det är då man förstår de där kloka orden och citaten. 

 

Jag försöker inte säga att jag är bättre än nån för att jag väljer att inte se på saker så negativt. Egentligen kan jag knappt ens säga att jag väljer, för jag gör det bara.
Jag förstår mer än väl alla som inte ser livets brister på ett positivt sätt. Det gjorde inte jag heller. Inte innan jag åkte till USA. Och det är kanske därför jag ser på saker som jag gör, - jag såg det inte så innan. 
Jag väntade mer på att det positiva i livet skulle komma. Vilket jag inte ser som något fel i sig. Det kommer, och jag tycker inte man ska stressa ihjäl det. Inte heller vara rädd att vänta. 

 

Jag skriver snarare det här för att kanske få folk att få sig själva att inse att livet är en enda stor fråga om perspektiv. 

 

Jag insåg för någon dag sen, något som jag mestadels redan visste, men inte gett de orden, - att jag fick allt jag behövde i USA. Allt jag ville ha innan. Kanske inte på konkreta sätt, men det gav mig allt. Eller snarare att jag tog det. Jag visste vad jag behövde så jag tog det.
Det som låg och väntade, det som jag hela tiden väntat på, fyllde upp resten av mig. Enkelt sagt kunde jag tillåta mig själv att bli, och vara, den person som jag visste att jag var. Fullt ut.

 

Det är nog det som fått mig att tänka som jag gör, och för att sammanfatta är jag glad över det.
Mitt största "motto" i livet är nog trots allt att allt är erfarenhet. Vare sig positvit eller negativt tror jag att det måste ha någon sorts mening. Vare sig stor eller liten. Något slags syfte måste det ändå uppfylla. Och måste det inte så gör det det i alla fall.