Lina Sandström Holst

Inget kunde gjort mig gladare än vad dom här två söta killarna kunde i söndagskväll då jag endast hade min feber till sällskap. Everything felt like it was back to normal in just a heart beat, mindes varför jag saknat dom så mycket!

Just look at them, how can you not love them? ;)




hahaha åhh Jordan.
Söt som han är vet jag inte hur många gånger han fick mig att skratta. Och glömma att det var jobbigt att vara sjuk.

"You look hot!! ... you do kinda look like you've got leprocy.."

hahaha...

 

"We're just playing games.." "Yeah! It's just like you were here with us! Just like you were!"

"I miss you..." 

"See I miss just being able to say things like that" (riktat mot Jacob och syftande på att att deras humor funkade i mitt sällskap men inte i dom flesta mormontjejers).

"We're gonna come abduct you" (ledde till världens mest förvirrade konversation, som inkluderade rape, etc)

"When I look at the stars I think of you".

 

Drar tröjan över huvudet och ends up on the floor cuz of that, frågar om han är 39 grader celsius HOT, and makes out with the horse head. Only Jordan knows how.

Hahaha.. Jag kan verkligen inte göra annat än att skratta åt allt.

 

Det var vid precis den här tiden förra året, i usa, som jag också fick influensan. Innan jag åkte till usa fick jag den nästan varje vår, nu har traditionen tydligen ändrats. Jag insåg idag att dom olika stadierna för att åka som utbytesstudent, där när man börjar skolan till exempel, är vad som hänt mig lite grann här, nu, istället. "Honeymoon fasen" i början då så mycket händer, och allt är kul, har jag ju definitivt fått uppleva dom senaste fyra veckorna. Sen blev jag sjuk. Sjuk är det värsta man kan vara om man vill undvika homesickness. Nu började jag tänka tillbaka på usa och längtar efter det, och efter alla jag saknar. Och istället för att vilja prata med mina föräldrar hemma i Sverige och be min mamma skicka kaviar på posten, så vill jag prata med mina amerikaner. Jag gick liksom aldrig igenom honeymoon fasen i usa eftersom hemlängtan tog över från första sekunden, men den är ändå ett faktum. 

Såklart är det ju att ta i, nu, när jag är hemma. Men samma sak händer i liten skala, och det är lite roligt att tänka på hur det kan bli. Lite omvänt sådär. Men samtidigt inte alls omvänt. Samtidigt, så rätt. Jag saknar alltid mitt liv i usa, och kommer nog alltid att göra. Mer eller mindre. Jag älskar mitt liv, och mina vänner, och min familj, här också. Det svåra är bara att sakna dom jag bryr mig om, där på andra sidan oceanen.