Lina Sandström Holst

Så mamma åkte hem, det var inte så tufft eftersom jag vet att jag ser henne om två veckor igen. Det som var svårt var att åka till flygplatsen och inse att jag kommer vara där om två veckor, och det kommer vara min tur. Min tur att sätta mig på planet. Detfick mig nästan att vilja gråta. Det kändes så fel. Cami å andra sidan började storgråta då hon såg mamma försvinna, sen fortsatte hon i säkert 40 minuter mer eller mindre. Jag köpte henne några svampbob böcker at the store. Hon älskar svampbob så nu har jag fått läsa för henne både igår och idag.

Hur som helst, känner jag nu som att det finns ingen mer tid att slösa. Inte längre. Så jag vaknade upp glad och productive idag. Hoppas jag kan keep it up.

Don't get me wrong though, jag älskar allt jag har hemma i Sverige. Min pappa, min familj, och mina bästa vänner.

Men mitt liv är ju här nu. Mitt hem är ju här nu. Jag kände i flera år innan jag åkte hit att jag hörde hemma någon annan stans. Någonting drog mig till att åka hit. Jag gjorde det, åkte hit, följde mitt hjärta och mina drömmar, - nu är jag tvingad till att lämna allt jag hittat bakom mig och åka härifrån.

Vet inte om jag är den mest melodramatic utbytesstudent det någonsin funnits, men jag hittade min plats här.

Jag ska åka hem och ha det underbart i Sverige också med min familj, finish school, och sen vill jag åka tillbaka till mitt hem. Och till min andra familj. Se mina bästa vänner igen.

 

Imorgon ska vi nog go boating, och sen åka till the drive in.

På fredag åker vi förhoppningsvis och campar igen. I'm so excited!

There's no time to waste. Not anymore.