Lina Sandström Holst

Som det är nu så pratar vi engelska med varandra mest hela tiden. Eftersom det oftast är engelskpratande (? -english speaking) människor, eller andra icke-svenskpratande utbytesstudenter, runt oss så skulle det kännas rätt så otrevligt att prata svenska. Om nu inte det vi har att säga är nånting om omgivningen, som vi inte vill att nån annan ska förstå, eller om nån som står precis bredvid oss, så blir det svenska.

I sånna situationer tar vi, jag och solvor, även till svenskan och norskan om det behövs. (tur att hennes dialekt är relativt lättförstådd!).

Men även om vi svenskar är själva så pratar vi faktiskt oftast engelska.

I början av mitt år dock, och ganska länge, så pratade jag och Maja svenska med varandra. Det var liksom svårt och onaturligt att börja prata engelska. Däremot, eftersom jag inte hung out med Lisa något i början, utan pratade mest engleska med henne i skolan, så var det väldigt svårt att prata svenska med henne.

På något sätt ställde min hjärna in sig väldigt lätt på vilket språk som tillhörde vilket ansikte, ungefär. Det var lite roligt. Nu är engelskan dock mycket lättare med båda två, och vi tar bara till svenska i vissa situationer.