What about now?

Denna dagen då? Den var känslomässigt ungefär som igår - började med gråten i halsen, vridet i magen och familjen och allt underbart där hemma i tankarna, - fram till lunch ungefär. Sen kändes det hyffsat, sen åkte jag till Jojo igen efter skolan (jo, för typ tredje dagen i rad den här veckan, men eftersom vi skulle på fotbollsmatchen tillsammans så passade det sig bra), vilket alltid är lika kul och skönt eftersom hemlängtan håller sig borta. Skolbussen var förövrigt så full då jag och Jojo kom fram till den så jag fick sätta mig bredvid "vill du ha en kram"-killen från min science fiction class. Han var iallafall trevlig att prata med, lite sådär töntig, men trevlig! Han frågade om jag skulle på homecoming, och sa att han skulle gå, men sa "I would have asked you" om han inte redan hade en att gå med.

Hursomhelst, senare skjutade Olgas (utbytesstudent från tyskland) värdsyster henne, Jojo, Solvor och mig till matchen, och vi vann (!) för första gången på tydligen väldigt länge! Nice job.

Efter matchen råkade vi på nåt vis följa med lite amerikanskt folk, som jag tror den spanska utbytisen kände, som vi aldrig träffat förut, för att spela football... Vi fattade ju ingenting om vad vi skulle göra. Vi förstod väl typ lika mycket som en sjuåring skulle göra av en mattebok från gymnasiet (hahah, typ världens bästa liknelse..?). Men det funkade utmärkt att bara stå på planen, följa efter de andra i laget fram och tillbaka, titta på bollen där den flög, och se förvirrad ut, eller alternativt låtsas som att man hade stenkoll på läget.

Efter det for vi iallafall och köpte glass, på nåt ställe som jag inte noterade namnet på, och vaniljglassen var precis som mjukglass! God faktiskt!
Så jag kom hem rätt nyligt, och det var bara min hostmom som var vaken.

Imorgon på förmiddagen (ikväll för er) ska jag skype:a med familjen, iallafall med mamma, där hemma då jag vaknar. Jag kommer säkert vara ledsen då eftersom det är morgon här, jag vänjer mig aldrig vid att vakna här. Det känns fortfarande fel. Hemlängtan är liksom också värst om jag är här hemma då jag känner av den, och jag antar att det är för att det härr ska ju liksom vara mitt hem, men ingenting kan ju liksom vara hem förutom hemma i Sverige med min familj. Så därför känns det bra då jag är borta och gör något eftersom det är ju precis som att vara borta hemma i Sverige också. (Förutom skolan då, i detta avseende. Den jämför jag med skolan hemma, så det känns fel).

Iallafall, jag längtar så mycket efter att få prata med min fina familj där hemma! sååå himla mycket. ♥ ♥
Puss och kram.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback