Lina Sandström Holst

Labor day.

Idag var vi lediga från skolan. Rätt skönt men samtidigt ger det plats för den fruktade hemlängtan.

Vaknade som vanligt tidigt på morgonen bara för att känna "neeeeeeej. Allt känns feeeeel". Vi åkte iallafall till Idaho Falls för lite shopping. Men gråten var så fruktansvärt nära så ögonen tårades ibland. Och inte ens hade jag den minsta lust att pröva några av dom fina blusarna jag såg. Jag som alltid vill pröva blusar och sen köpa dom..! Smsade i all förtvivlan mamma, fast jag vet att man inte ska hålla kontakten i stunder av hemlängtan eftersom det kan göra saken värre, men jag kunde inte låta bli. Men precis som mamma skrev så måste jag ta mig samman..! ..det är ju liksom inte som att jorden går under och jag aldrig kommer få komma hem igen och träffa alla jag älskar. Men den här känslan är den mest fruktansvärda jag varit med om.

Det blev iallafall tack och lov en aning bättre under eftermiddagen. Som det hittills tenderar att bli. Morgnarna och förmiddagarna är en plåga utan nåd, medan eftermiddagarna är okej.

Vi for och åt på ett hamburgerställe som faktiskt var helt okej. Slår dock inte lilla "Mix-baren" hemma i byn, som söta pappa så gulligt säger. Nåt som iallafall gjorde mig glad var varldens finaste komplimang som jag fick av min hostmom. Vet inte hur det kom på tal men hon tyckte att jag hade så fina ögon med så ovanlig färg, som vampyrerna i Twighlight. Hon hade tänkt att det måste varit en sån färg som Bella pratade om då hon beskrev vampyrernas fina ögonfärg när dom inte var typ svarta (ni som läst eller sett twighlight fattar nog). Så himla gulligt sagt.

När vi kom hem satt jag där uppe med dom och var typ social för jag kollade på teven och dom var i rummet. Och till min lycka hade dom på deras "Netflix", där man kan välja att kolla på typ alla serier och avsnitt och massa filmer när man vill (smart grejj), att det fanns doctor who! Älskar den serien. Min och Idas favvo typ. Så jag såg tre avsnitt och halvkollade på ett medan min hostmom och hostdad for på bio.

Nu gick jag ner på rummet och funderar på om jag faktiskt kanske ska ta och läsa boken vi håller på med på science fiction class. Kommer ju dock inte hinna läsa hela till imorgon. Men eftersom lärarna här liksom inte pratar direkt till en även om dom vet att man som i mitt fall har missat massa, så känner jag mig inte så motiverad som om en svensk lärare säger "Och Lina, du kan ju läsa det här till på måndag så du..blablabla" som dom brukar säga. Undrar om vi ska ha nåt test på den.. kommer bli pinsamt. Kanske ska ta och läsa så mycket jag kan nu.. Jag vet att jag hade tid på mig igår. Föråt. Dålig motivation bara.

..På hamburgerstället idag.

Åh, förresten. Påväg till Idaho Falls satt jag och lyssnade på musik i bilen, med gråtklumpen i halsen, och var därmed rätt tyst. Och så frågar Stephanie plötsligt typ hur jag mådde och "are you happy?" och i stundens chock klämde jag ur mig världens lögn "oh, yeaah!" följt av "..I'm just listening to music". Om jag hade varit ärlig, som jag helst velat, och sagt nåt i stil med "yea, I'm just struggling with a bit of homesickness" hade tårarna antagligen börjat spruta. Så ja.

Åh, snälla ge mig motivation och glädje till att vara här. Jag vill så gärna vilja vara här! Det var min högsta önskan att få fara som utbytesstudent till usa, och tack vare min världsbästa familj gick den önskan i uppfyllelse. Men så har jag totalt glömt bort varför i hela världen jag ville? Jag får så dåligt samvete. Förlåt. Älskar er där hemma!

Nu vill jag ha det roligt här och må bra! Låt det snälla bli så fort, och låt min fruktansvärda längtan hem gå över. Snälla. Och förlåt för mitt tjat.

Pussar och kramar.

Jag kände faktiskt inte av hemlängtan då lika mycket som jag gör nu. Det är helt galet. Idag var jag jätteledsen helt plötsligt. Bara grät och grät och grät. Det är heller inget "speciellt" men jag tror att det har med den stora omställningen att göra. Även om jag varit här så många gånger förut så är det ändå massa nytt.



Men jag förstår precis vad du menar. Vi vet att vi kommer få träffa våra nära och kära igen, men inte fan hjälper det för stunden inte! Jag är dock bombsäker på att vi kommer komma ifrån hemlängtan så fort vi kommer in i vardagen mera. Den vardag då ungefär då allt går på automatik och man behöver inte tänka så fort man sitter på lektion eller så fort man ska gå någonstans.



Jag tror att det är mycket undermedvetet. Det är många intryck och känslor som trycks bort i stundens hetta för att allting är så nytt och spännande på samma gång. Sedan bara väller det över. Förstår du hur jag menar? Det lät lite flummigt...



Men precis som din mamma sade: ta dig samman. Även om det känns jobbigt. Och om du känner att prata med din mamma eller pappa är det bästa när du är homesick, då är det det du ska göra! De känner dig bäst och vet vad de ska säga eller göra för att göra det bättre. Så det tycker jag inte du ska "låta bli" med. Sedan så tycker jag du ska kanske bryta ihop inför din värdfamilj, bara att du vet att dem vet att du längtar hem gör faktiskt saker bättre. Jag bröt ihop inför CJ tredje dagen jag var här på mitt utbytesår, och han förklarade för Cindy. De pratade med mig och det kändes faktiskt bättre. Men du ska självklart göra som du vill!



Jag hoppas verkligen det löser sig. Det kommer bli bättre, även om det inte känns som det just nu. Kram!

Har också haft världens hemlängtan senaste dagarna. Vill bara hem just nu. Det suger. Vill ju kunna njuta av det här fullt ut. Bajs på hemlängtan.