Lina Sandström Holst

Men life goes on.

Vad det gällde min lilla resa till Stockholm skulle jag ju skriva lite mer om! Fast nu känns det ärligt talat lite långt borta.. det var ju förstås mitt fel som väntat så länge med att skriva om det.

Jag kom hur som helst till Stockholm med tåget vid tio på lördagen, 28 maj, och fick direkt gå till Ef:s förberedelsemöte, efter att jag hittat mamma på centralen, som skulle vara klockan 12:00. Vi kom dit klockan 11 då dom enda som var där var de föredetta utbytesstudenterna och några från Ef, så vi hann till Seveneleven innan vi gick tillbaka igen.

Mötet var rätt så långt men jag tror inte att jag nånsin lyssnat så bra som jag gjorde då. Först pratade Ef:s personal om allt möjligt viktigt to have in mind, och Returneerna (fd utbytisarna) tillade lite då och då. Efter ett par timmar, ink. en fika paus, fick vi blivande utbytesstudenter dela upp oss i respektive länder beroende på vars vi skulle. Vi som skulle till Usa samlades alltså i ett rum returneerna som hade varit i Usa, så vi kunde ställa frågor och lyssna på vad de hade att säga. Det var himla kul och peppande att lyssna på vad de hade att säga!

Efter mötet åkte jag och mamma till min moster, och på söndagen åkte jag till min bästa (och enda) storasyrra! Jag var hos henne fram till onsdagen då jag skulle till ambassaden. Det var så mysigt att vara där, och känna av lite stockholmsommar med tanke på att det inte direkt var så mycket sommar att tala om här hemma då jag for. Och vi åt en massa jordgubbar! Smaskens!

På onsdagen då, åkte jag (måste bara poängtera: SJÄLV!) till ambassaden, i Stockholms lokaltrafik, vilket jag bara har en gnutta erfarenhet av att göra ensam. Så stolt måste man väl få vara om man kommer från en liten pluttby där lokaltrafik knappt är ett ord? Hur som helst, det var skitkul! Hade ändå rätt bra flyt, då jag först kom fram till tumba centrum precis då pendeln mot centralen kom in (och jag hade tänkt ta nästa pendel tio minuter senare) så jag han hoppa på det. Väl framme på centralen gick jag och låste in min resväska, som förövrigt har fullkomligt värdelösa hjul, innan jag gick ut uppe vid t-centralen och bara började traska längs gatan, förbi en massa busskurer i jakt på en där buss 69 skulle gå. När jag tillslut stötte på en sådan och börja kolla tiderna för den bussen så kommer den, så jag hoppar på, väldigt nöjd över vilket flyt jag haft.

Sedan kliver jag av vid ambassaderna, nästan en timme för tidigt, och ser inte en ändå människa i närheten. Precis som jag hade föreställt mig. Så jag börjar leta efter Dag Hammarskölds Väg 31. Jag går förbi ett hus och ser glatt en skylt med exakt dom orden, på andra sidan vägen. Så jag går till den och börjar gå raka vägen uppåt, förbi Brittiska ambassaden och Tyska ambassaden, innan jag får för mig att svänga vänster. Och tur var det, för efter en liten bit ser jag den Amerikanska ambassaden, och kände att mitt mål var uppnått. Haha. Fast då upptäckte jag att jag befann mig precis där jag varit från början när jag klivit av bussen, bara på andra sidan vägen. Jag hade alltså gått runt alltihop. Menmen, jag var glad att jag över huvud taget hittat dit så snabbt! Och eftersom jag var i så god tid, och man inte får vara där tidigare än fem minuter innan tiden man fått (dvs fem i nio) så gick jag ner och satte mig på en parkbänk nere vid vattnet som befann sig där.

När jag sen gick dit fick man först stå och vänta utomhus, och tack och lov var kön inte så lång som jag väntat mig, det var vara några personer framför mig. Det tig ändå ett bra tag innan det var min tur, men när det väl var det en riktig kontroll som väntade. Först ville vakten se att man hade med sig vissa papper och grejjer, och sen var det precis som på en flygplats med rötgen av "handbaggage" och sig själv. PLUS att dom ville kolla under skosulorna..? vad nu det ska vara bra för. Haha. Telefonen fick man också lämna där, i den lilla fyrkantiga byggnaden. Sen var det bara att gå över innergåren, in genom en dörr, ta en nummerlapp och sätta sig och vänta på sin tur. Jag hade ingen klocka med mig, förutom mobilen, men det tog iallafall ett bra tag innan det äntligen var min tur. Och efter att ha lämnat alla papper och passet så var det bara att sätta sig ner och vänta - ännu längre - innan en amerikan ropade upp mitt namn med sitt lilla uttal och vilket lucka jag skulle gå till. Väl i luckan trodde jag att "nu kommer förhöret", intervjun alltså, men det enda hon frågade var vilken klass jag går i nu i skolan och försäkrade sig om att jag skulle vara utbytesstudent. Sen fick jag några papper som jag ska ha med mig i tullen och sen var det bara att gå hem.

Så sammanfattat var det ett par timmars väntan för typ två minuter av pappersutbyten. Men jag klagar inte, det var ändå kul! På sitt sätt. Liksom inte kul som i "underhållande" men Kul. Dom hade iallafall en teve med BBC, eller vad det nu var, och lite tidningar som man kunde undrhålla sig med. Men jag kände frustrationen av att vänta på killen som satt brevid mig, haha.. Han stod dessutom bakom mig i kön påväg in och fick gå före mig till "intervjun".

OJ!! Orkar man läsa allt det här?! Jag tror jag slutar nu innan det bli för mycket. Eller, innan det blir ännu mer för mycket! (Det kommer säkert bli mycket mer intressanta inlägg då jag väl är "over there", så hold on!;))