Lina Sandström Holst

Det har iallafall gått över nu, som sagt... lite grann iallafall, klumpen i halsen och vattnet i ögonen dyker inte upp så fort jag lägger en minsta liten tanke på hemma, och på hur mycket jag verkligen älskar att bara leva då jag är där.

Sen blev det lite svårt då jag faktiskt fick möjligheten att åka hem ett tag. Pappa erbjöd mig en flygbiljett om jag skulle vilja. Antar att han tycker om att ha mig hemma. Och när han dessutom fått huset sålt för rätt bra pengar vill han nog ta möjligheten att skämma bort mig lite..

Jag har inte kunnat släppa mina funderingar på det de senaste dagarna. Om jag åker hem ett tag, vilket skulle vara underbart att få göra och få komma hem som jag trott att jag aldrig skulle få göra igen, så skulle jag samtidigt få göra om allt igen. Allt det jobbiga. Jag har efter en vecka äntligen distanserat mig och börjar som sagt inte gråta bara av tanken. Men när jag har möjligheten.. det är ju så lätt att ångra sånt man inte gjort. Lättare än att ångra sånt man har gjort. Och mycket jobbigare.

Antar att jag fått en försmak av hemlängtan som kan dyka upp i USA den första tiden. Men jag är inte en sån som har svårt för att vara borta eller utan mina föräldrar, och jag längtar sällan hem då jag är borta. Därför har jag inte varit överdrivet rädd för en möjlig hemlängtan i USA. Men anledningen till att det har varit så jobbigt nu är för att jag aldrig kommer få komma hem igen. Allt annat är mycket lättare, där tänker jag bara "Äh, jag kommer ju hem igen!"..