Lina Sandström Holst

Sjukligt, fantastiskt bra text. Lite som jag sa för några dagar sen "typ hela min livsfilosofi i en låt".

 

 

With every broken bone, i swear, I lived. 

Med en massa skola, nationella, promenader, träning, kompishäng och filmtittande, tappade jag bort bloggningen lite grann upptäckte jag. En hyfsat normal vecka i alla fall, förutom nationella tal, uppsatser, glass, och det till och från fina vädret. Cykel till skolan, vår (..alternativt bara "aprilväder") och sommarkänslor i luften. Det är äckligt nära studenten nu, och jag ser fram emot det med väldigt bittersweet:a känslor. Har i alla fall fått jobb i sommar! Blev uppringd i onsdag och träffades och skrev på i torsdags. Känns grymt skönt. Kan dock inte helt släppa tanken på hur mycket jag kommer sakna att gå till skolan och umgås varje dag istället för att kliva upp 6 på morgonen för att jobba.
Men har jag lärt mig nånting de senaste åren är det att det finns inte så mycket man kan göra åt att tiden går och vissa saker inte varar för alltid. Det låter så klyschigt så jag nästan vill säga åt mig själv att vara tyst, men så länge man tar vara på dagarna nu, så gör det inte lika mycket att de inte varar för evigt. 

Mitt hjärta bara dör lite, gång på gång, så fin låt. Och så fint sjunget.

 

 

Efter skolan i fredags passade vi på att köpa årets första mjukglass (standard att dokumentera), sen cyklade jag hem och jag och pappa hälsade på faster i Piteå för att fira pappas födelsedag.

Igår fyllde Frans år så Matilda, Jocke, och jag gjorde en jättefin tårta och gav till honom! Däremot tog jag inte på mig ansvaret om den skulle smaka dåligt, men tog inte heller åt mig någon ära ifall den var god. 
Den visade sig vara överraskade okej. 
Sen blev det att trängas i soffan (jag och Matilda fick golvet och en massa ben runt oss) och se en skräckis! The sinister. 

Förebereder för tillfället (eller, förberedde snarare) mitt svenska B nationella tal som jag ska hålla på tisdag. Kommer nog dock ha lite att göra imorgon också, sådär kvällen innan.
Men allt som allt har det ju ändå varit en rätt trevlig helg.

Gissa vad som kom igår?! 
Känns så taggande och roligt! Men samtidigt äckligt, sjukt, tråkigt sorligt.

 

 

Har kommit tillbaka till civilisationen efter tre fantastiska dagar i Abisko med min fina idrott B-klass och våra två supersöta lärare. Vi packade in oss i minibussen 7:30 i torsdagsmorse och åkte iväg. Vi stannade till efter ca tre timmar, i Kiruna och fick ett studiebesök på IRF (institutet för rymdfysik), vilket var jättekul att få möjligheten att se nånting sånt.

Vi bodde i en mysig stuga i Abisko, men höll till i Björkliden en hel del (10 min bort med bil), och grävde bivak och testade på transceivers och grejer under torsdagen. På fredagen gjorde vi det största äventyret och åkte längdskidor upp 9 km, och 800 höjdmeter, upp till Låktatjokka, Sveriges högst belägna fjällstation! Var mestadels varmt, otroligt soligt och vackert, och bitvis fruktansvärt blåsigt och isigt, bitande kallt. Men vi tog oss upp (!) på ca 5 timmar, köpte deras berömda våfflor, och åkte sedan ner på ca en och en halv. 

Efter allt slit och all lycka efter vi klarat det tog vi det aningens lugnare på lördagen och gjorde bara en lite lätt tur på snöskor. Kommer minnas den här resan ett bra tag, som ett väldigt fint minne! Söta männsiskor, en massa skratt, dålig humor, roliga samtal, mat, gemenskap, solskren, fjäll, en massa, massa godis, bastubad om kvällarna, våningsängar, och min hatkärlek till dessa längdskor.

Det är alltid mer eller mindre tråkigt att komma hem efter resor, vare sig dom är korta eller långa. Så bittersweet, då man kommer hem och allt är precis likadant, precis som det var, innan man åkte, men samtidigt ser så annorlunda ut.

Fick just en sån där underbart bra känsla då allt känns så otroligt bra. Då hela livet bara känns så bra. Mycket är långt ifrån perfekt. Jag har mina deppdagar, någon gång ibland. Men det är just det, att ingenting är perfekt, som gör det. 

Kanske är det en obeskrivlig känsla, och tanke. Men om det är nånting jag faktiskt måste ge mig själv beröm för, så är det att jag helt utan att försöka kan vara så löjligt positiv. Egentligen tycker jag inte ens att jag är det, - mer realistisk. "Life is so much easier if you just chill out". Men till skillnad från många andra, självklart inte alla, har jag upptäckt att jag är relativt positiv. 
Varför överdriva saker? Varför se minsta motgång som nånting negativt?

De är delar av livet. Det låter klyschigt, men inte då man själv inser det, och ger det ord, även om man sedan på en gång inser att någon annan redan gett det de där orden. 
Det är då man förstår de där kloka orden och citaten. 

 

Jag försöker inte säga att jag är bättre än nån för att jag väljer att inte se på saker så negativt. Egentligen kan jag knappt ens säga att jag väljer, för jag gör det bara.
Jag förstår mer än väl alla som inte ser livets brister på ett positivt sätt. Det gjorde inte jag heller. Inte innan jag åkte till USA. Och det är kanske därför jag ser på saker som jag gör, - jag såg det inte så innan. 
Jag väntade mer på att det positiva i livet skulle komma. Vilket jag inte ser som något fel i sig. Det kommer, och jag tycker inte man ska stressa ihjäl det. Inte heller vara rädd att vänta. 

 

Jag skriver snarare det här för att kanske få folk att få sig själva att inse att livet är en enda stor fråga om perspektiv. 

 

Jag insåg för någon dag sen, något som jag mestadels redan visste, men inte gett de orden, - att jag fick allt jag behövde i USA. Allt jag ville ha innan. Kanske inte på konkreta sätt, men det gav mig allt. Eller snarare att jag tog det. Jag visste vad jag behövde så jag tog det.
Det som låg och väntade, det som jag hela tiden väntat på, fyllde upp resten av mig. Enkelt sagt kunde jag tillåta mig själv att bli, och vara, den person som jag visste att jag var. Fullt ut.

 

Det är nog det som fått mig att tänka som jag gör, och för att sammanfatta är jag glad över det.
Mitt största "motto" i livet är nog trots allt att allt är erfarenhet. Vare sig positvit eller negativt tror jag att det måste ha någon sorts mening. Vare sig stor eller liten. Något slags syfte måste det ändå uppfylla. Och måste det inte så gör det det i alla fall.

 

 


You and I go hard at each other like we're going to war.
You and I go rough, we keep throwing things and slamming the door.
You and I get so damn dysfunctional, we stopped keeping score.
You and I get sick, yeah, I know that we can't do this no more.

Yeah, but baby there you go again, there you go again, making me love you.
Yeah, I stopped using my head, using my head, let it all go.
Got you stuck on my body, on my body, like a tattoo.
And now I'm feeling stupid, feeling stupid, crawling back to you.

So I cross my heart and I hope to die
That I'll only stay with you one more night
And I know I said it a million times
But I'll only stay with you one more night

Try to tell you "no" but my body keeps on telling you "yes".