this is where the story ends, - or have we just begun?

Det är den konstigaste känslan.. den påminner mig om hur jag kände då jag först kom till USA. Fast mindre förrvirrande, den här gången är allt bekant. Allt är så normalt. Det känns inte ens konstigt. Vilket gör att det känns väldigt konstigt.
My whole exchange year feels so far away already. Which is horrible cuz it really was the best year of my life. It scares me. Jag saknar det så mycket redan. Min familj, mina bästa kompisar. Och Jacob.

Hela min insida is twisting. I feel like I want to cry but I can't. I feel like I'm not where I'm supposed to be, like I'm in the wrong place. I feel homesick.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback